Styckmordet och journalistik som tar plats

De för det uppmärksammade styckmordet 1984 friade läkarna, nekas prövningstillstånd i hovrätten, skriver Dagens Medicin idag. Vilket för tankarna till New Journalism.

Sommaren 1984 hittas en styckad kropp i Solna vilket blir upptakten till ett Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. Här finns kön och makt, brutalitet och perversioner, två traditionstyngda akademiska skolor – medicin och juridik. Och inte minst en ung kvinna vars död sannolikt är hemskare än vad vi någonsin kan föreställa oss. Under flera år spelas detta drama upp under ett stort medialt tryck där de pressetiska spelreglerna sätts på undantag.

Den döda identifieras som 28-åriga Catrine da Costa. Mamma till två barn, nedgången i missbruk och utlämnad åt prostitution. Men vilken bild fick tidningsläsarna under det rättsliga efterspelet som varade i drygt fem år (med läkarnas legitimationsindragningar ytterligare 21 år av processande ). Som tonårig tidningsläsare minns jag det som ställt utom all rimlig tvivel att läkarna var skyldiga.

Hanna Olssons bok Catrin och rättvisan (1990) är den första boken som återger fallet. Hon målar ett personligt porträtt om Catrine. När det gäller de för mord misstänkta läkarna, får de fingerade namn och läsaren får inget personligt veta om dem. Istället leder Hanna Olsson i bevis hur obducentens perversa böjelser och avvikande beteende både privat och på sin arbetsplats på rättsläkarstationen, bidrar till att stärka misstankarna mot honom efter det första gripandet i slutet av 1984. Snart övertygas läsaren om det rimliga i hans skuld. Så även när det gäller den andra misstänkte, allmänläkaren som blir misstänkt 1987.

Annorlunda är det med Per Lindebergs tegelsten, Döden är en man (1999). Här får privatpersonerna läkarna mer utrymme dock inte Catrine som förblir missbrukare och prostituerad. Om obducenten lär vi oss däremot att han är son till en baltisk flykting med ambitioner som avvisas av sin pappa när han gifter sig med kvinnan han älskade. Och allmänläkaren, son till en känd Stockholmsläkare, är en social och gift man med barn.

Förundersökningen avbryts under en period till följd av Palmemordet men återupptas 1987 och de båda läkarna häktas. Någon tekniskt bindande bevisning saknas. Det går inte heller att fastställa Catrines död. Däremot finns flera vittnen, varav allmänläkarens barn (vid Catrines död inte ens fyllda två år) blir ett centralt vittnesmål tillsammans med ett fotohandlarparet. Sedan finns rättsläkaren Jovan Rajs utlåtande. Han var förövrigt också handledare för obducenten. Rättegången börjar 1988 under stort pressuppbåd och de döms för mord samma år men eftersom Aftonbladet publicerar nämndemännens uttalande innan domen är fastställd blir det en rättslig soppa inför öppna ridåer. Rättegången görs om och Hovrätten friar dem för mord men skriver i domskälen att läkarna har styckat kroppen. Och detta blir centralt i efterspelet som pågått fram till idag. De har en friande dom men de har aldrig åtalats för styckningen de anses utfört enligt domskälen. En friande dom kan inte överklagas. Och eftersom de inte är dömda för att ha styckat kroppen kan de inte heller överklaga detta. Resultatet av den friande domen är att deras legitimationer dras in. Om detta har en stor del av det rättsliga efterspelet handlat om och de har också stämt staten för den skada som det rättsliga efterspelet orsakat dem.

Hanna Olsson är övertygad om männens skuld. De kommer undan skuldfrågan för att de är män i hög social position och offret finns längst ner på samhällsstegen. Detta gjorde att åklagaren bl.a. varit försiktig i att använda andra prostituerade vittnen som kunde svartmåla läkarna. Per Lindeberg är å andra sidan övertygad om att läkarna utsattes för en feministisk kampanj där Hanna Olsson figurerar i bakgrunden och leder in polisen på olika spår. Återkommande läckor från polisen till pressen gjorde dessutom läkarna dömda på förhand av en folkopinion med media som åklagare.

Två böcker om samma rättsfall. Efter Hanna Olssons bok är jag övertygad om läkarnas skuld precis som jag inte är lika övertygad längre efter en genomläsning av Per Lindebergs bok. En slutsats från dessa båda böcker blir därför hur betydelsefullt det är hur människor gestaltas och hur urvalet av fakta presenteras. Men är det new journalism, ett begrepp myntat av journalisten och författaren Tom Wolfe på 1970-talet? Visst finns här flera beröringspunkter med genren, metodiken och de berättartekniska greppen. Båda böckerna använder sig av scen-för-scen-tekniken genom (oftast) korta rubriksatta kapitel för varje skeende i detta makabra drama. Men någon dialog finns det knappt utom i vissa återgivna förhör. Hanna Olsson skriver rakt utan miljöbeskrivningar och med kortfattad fakta. Per Lindeberg däremot beskriver fakta mer utförligt och ger även utrymme till att skildra miljöer och personligheter.

Om Hanna Olssons bok väckte stor uppmärksamhet när den kom och fick sina sympatisörer (var även kursinslag på universitet) tycks det numera vara fördel Per Lindeberg. Själv konstaterar jag att om Hanna Olssons bok beskrivs som en feministisk kampanj mot oskyldiga, om än särartade, framgångsrika män, upplever jag Per Lindebergs bok som motsatsen. Här finns återkommande attacker mot kvinnorna som driver målet framåt i det fördolda. Hanna Olsson har redan nämnts, men här finns också den kvinnliga fotohandlaren och allmänläkarens hustru som, enligt Lindeberg, har en nyckelroll i att misstänkliggöra sin make.

Hanna Olsson tycks ha lämnat detta fall och syns inte längre i debatten. Per Lindeberg däremot har i princip skapat en karriär på detta fall. Före sin bok var han en relativt okänd vetenskapsjournalist, nu uppbackad av Jan Guilliou och Leif GW Persson. Men hans bok har närmast konspiratoriska drag emellanåt. Enligt Per Lindeberg har kvinnor, som aldrig träffats eller känt varandra, följt samma feministiska övertygelse om att männen med social status är mördare.

Sammanfattningsvis: Varken Hanna Olsson eller Per Lindeberg lyckas göra detta drama levande. Men det är kanske varken meningen eller möjligt. Här finns ett självklart offer men finns här två till? Ja, tvivel finns. Det enda som står utom all rimlig tvivel är att någon rättvisa det fick aldrig Catrine.

Annonser

Om mediebrus

Statsvetare och frilansskribent som tycker att Seinfeld är det bästa som visats på TV.
Det här inlägget postades i Media, Sjukvård, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Styckmordet och journalistik som tar plats

  1. Ping: TV-tipset – styckmordet | Mediebrus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s