Tre timmars kärlek

Med räddningen av de 33 gruvarbetarna i Chile kom också en otrohetsaffär upp till ytan vilket får mig att minnas tiden i Chile i början av 2000-talet.

Vi var två bostadslösa svenskar som gick ner för San Martín som, åtminstone då, var en oansenlig gata i centrala Santiago med slitna husfasader, få människor och sparsamt med affärer.

Som bostadslösa var allt av intresse och vi ringer på dörren under den intetsägande gröna neonskylten med texten San Martín 654. En liten diskret skylt på husfasaden förklarar att det var ett hotell.

En förvånad kvinna i 50-årsåldern med vit sköterskerock öppnade. Lediga rum finns men detta var ett hotel de parejas. Ansiktsuttrycken avslöjade vår okunskap och hon förtydligar att det är ett hotel de amor – ett kärlekshotell för par, alltså par som i man och kvinna. Två killar var inte ett gångbart alternativ och hyrestiden var dessutom tre timmar inte månader.

Vi stod på oss och kommer in. En korridor med dunkel belysning och plastväxter tar oss fram till en enkel bar där hyresförhandlingarna kan börja tillsammans med ett glas Vaina.

När vi går runt och tittar på rummen anländer ett par men vi hinner knappt se dem innan vi formligen knuffas in bakom ett draperi. En helt normal åtgärd får vi förklarat senare. På ett hotel de parejas är gästen försäkrad avskildhet och anonymitet gentemot övriga gäster. Med andra ord hit kan du komma med älskarinnan eller älskaren utan att grannen, en släkting eller annan bekant ser dig. Därför finns det strategiskt placerade och draperiförsedda bås dit den vane besökaren gömmer sig när andra är på ingång.

Vi fick inte bo i något av de tematiskt inredda rummen utan enklare rumr med en liten gasspis på toaletten. Boendet blev till ett samtals ämnen bland vänner och lärare på universitetet. En viss förtjusning anades hos universitetets programansvarige när jag berättade om bostaden och hon berättade i sin tur om en vän som drev ett hotel de parejas som skulle vara bland de finaste i Santiago. Det var väl värt ett besök enligt henne.

Veckorna gick och trots trivseln, hyste kvinnorna sköterskerockarna viss oro över tillvaron. När vi berusande glada på helgnätterna slank in på hotellet, påminde de oss om att vi kom ensamma. Aldrig i sällskap med en tjej. En tydlig avvikelse från deras invanda arbetsmiljö. Kanske var det därför jag tillsist fick frågan om jag hade flickvän vilket jag hade. Dialogen löd ungefär så här:

– Var är hon?
– I Sverige.
– Har du ingen flickvän i Chile?
– Nä, blev mitt något förvånande svar.
– Gillar du unga tjejer?
– Ehh…?

Hennes arbetskamrat som stod bredvid hade en dotter på 18 år och var, enligt den stolta modern, väldigt söt. De föreslog att jag skulle gå ut med henne. Jag skrattade generat bort frågan och slank in på mitt rum.

Hemma vid lunchtid passerade jag ofta rum med fläkten i full fart och sängkläderna i en salig röra efter tre hektiska timmar samtidigt som en kvinna i sköterskerock städade. Lunch fick en helt ny innebörd. Men i ett land där det så sent som 2004 var olagligt att skilja sig är det kanske inte så märkligt att människor hungrar efter förbjuden kärlek.

Annonser

Om mediebrus

Statsvetare och frilansskribent som tycker att Seinfeld är det bästa som visats på TV.
Det här inlägget postades i Chile, Oväsentligheter, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s